Det är nästan svårt att tro deras berättelser. Men Kerstin, Sigvard och Karin ger ett högst trovärdigt intryck när de berättar om en grupp barn i närområdet som förstör och sprider oro och otrygghet bland de många äldre.

De pratar om grus, stenar, kvistar och grenar som slängs in på balkonger. Om sand och bär som kastas in i brevinkast. Om nypon och ägg som krossas mot fönsterrutor. Om barn som springer i trapphus. Och om barn som vägrar ta tillrättavisningar och som svarar att: "Vi bor i ett fritt land, jag får göra vad jag vill."

Sigvard Gustafsson och hustrun Karin är båda 83 år och blir nervösa av allt rackartyg i området.

- En kväll lyste de med en laserficklampa rätt in i ögat på Karin när vi satt i vardagsrummet. Det var två pojkar, den ene stod på den andres axlar för att nå upp. Andra gånger har de stått på cykelställ för att titta in. Nu drar vi för persiennerna.

Barnen de talar om beskrivs vara mellan sju och tolv år och uppges dra runt i gäng om fem, sex, ibland fler. Ibland under sen eftermiddag, ibland sent om kvällarna. I somras uppmanade ett tidningsbud i en insändare i Corren föräldrar att se efter om deras barn verkligen var i sina sängar under de sena timmarna under natten. Tidningsbudet hade sin uppfattning - barnen var ute om nätterna.

Sigvard, Karin och Kerstin talar inte om några pojkstreck eller bus. För dem är barnens upptåg betydligt värre.

- En gång kastade de en isboll i ögat på mig, säger Kerstin och visar ärret på ögonlocket efter sprickan som snöbollen orsakade.

Sigvard kan också berätta om snöbollar.

- Tre pojkar kastade på fönstren. Först brydde jag mig inte, men sen vart jag förbannad och gick ut och skällde på dem. Då satt en lite pojke under min balkong och sa: "Jäkla gubbjävel!"

Orken och tålamodet tryter. Alla nypon, sand och ägg som slängts på fönsterrutorna ger merjobb. Sigvard får tvätta fönstren ofta, Kerstin klarar på grund av ledgångsreumatism inte att putsa fönster. I stället får hon betala för att få det gjort.

- Det blir dyrt att kalla på fönsterputsaren var gång. Nu får det vara till jul, säger hon och pekar på nyponkladd på köksfönstret.

I bostadsområdet som omfattar delar av Kaplansgatan och Åkervägen har hyresvärden Roséns fastigheter, skapat en trivsam miljö som lockat många äldre hyresgäster. I rabatterna finns vinbärsbuskar och på grönytorna finns körsbärsträd för hyresgästerna.

Men bär, träd och buskar får inte vara i fred. Bären repas av och kastas in i brevinkasten. Vid ett tillfälle ska pojkar ha kissat på buskarna och skadeglatt meddelat att de inte längre var ätbara.

De 50 tulpanerna som Kerstin satt ett år bröts av när de knoppats.

- Jag såg ungarna springa iväg. De hade jätteroligt.

Mindre roligt hade Kerstin den gången en högljudd apparat for in i brevinkastet. Huskatten blev ordentligt skrämd och Kerstin slängde ut prylen från balkongen.

- Dan därpå kom en arg pojke och sa att jag skulle ersätta hans spelare. Den hade gått sönder.

Kerstin suckar tungt. Men varken hon eller makarna Gustafsson skyller egentligen på barnen.

- Det är inte barnens fel. Var finns föräldrarna?, frågar sig Kerstin.

Kerstin Gunnarsson säger att hon vet och att hon talar av erfarenhet. Hon har gjort sin insats för olycksbarn i samhället. Hon har haft 20 fosterbarn och var 63 år när hon tog emot den senaste syskonkullen, tre föräldralösa pojkar i tonåren.

- Jag vet vad barn behöver. Föräldrar och uppfostran. Barnen som springer runt här mår inte bra, de behöver rehabiliteras och det kan inte ske tillsammans med föräldrarna. De behöver andra hem, om än tillfälligt. Under tiden måste föräldrarna få lära sig hur man behandlar och fostrar barn.

Händelsen från juli i år, då Kerstin tappade behärskningen och "klappade till pojken med käppen", tär. Hon har aldrig slagit ett barn förut och har känt sig utpekad som satkärring. Känslorna väller upp igen när frågan kommer på tal. Och ilskan.

- Vet du, en kort stund efter att det hänt ringde det på dörren. Där stod pojkens mamma och en manlig bekant och gapade om att: "Nu ska du få betala skadestånd". Det var inget tal om vad pojken gjort.

I november väntar rättegång.

Kerstin berättelse skiljer sig från pojkens. Pojken har i förhör sagt att fick fyra hårda slag av käppen. Kerstin säger att hon kom åt honom vid ryggslutet en gång och att slaget på grund hennes reumatism och värk i händerna inte kan ha varit kraftigt. Avgörandet väntar i rätten.

Sigvard och Karin dömer inte. De förstår och säger att det finns fler som stöttar Kerstin.

De ber om lugn och ro. Om rätten att slippa dra för persiennerna, att bli bemötta med respekt. De ber om rätten att kunna bo kvar.

- Vi vill bara få vara i fred, säger Karin.