Problemet med att använda de DNA-register som redan finns i vården är att dessa insamlats för helt andra syften än polisarbete. Denna nya användning bryter mot andemeningen i den rätt nyligen antagna biobankslagen som skyddar prover mot användning utan direkt givet informerat samtycke, skriver WALDEMAR INGDAHL, vd för tanke-smedjan Eudoxa, med anledning av mördarjakten i Linköping.
Under hösten har det efter några fruktansvärda mordfall, i bland annat Linköping, återigen börjat diskuteras om man borde ge polisen tillgång till PKU-registret. Hälso- och sjukvårdsminister Ylva Johansson har lovat att lagstiftningen nu skall ses över.
PKU-registret är en biobank som innehåller blodprover främst från de som fötts i landet efter 1975. Avsikten med registret var att forska kring en svår genetiskt betingad sjukdom (fenylketonuri), och kom första gången in i samhällsdebatten när det blev känt att Huddinge sjukhus lämnat ut ett prov från den huvudmisstänkte i Anna Lindh-mordet till polisen.
Det finns en för optimistisk bild av hur effektiva DNA-spår är i en kriminalteknisk utredning. Man tror att det går lika snabbt och enkelt som i tv-deckaren: ett prov lämnas in på morgonen, på eftermiddagen kommer svar på från vilken misstänkt det är. Brottsplatsundersökningar är ett svårt arbete, det tar tid att få resultat och svaren från laboratoriet är inte lätta att tolka.
Snarare används tekniken för att bekräfta att någon är oskyldig, då testet inte passar med funna DNA-spår. Det är bra att oskyldiga frikänns, men den senaste tidens entusiasm beror på att många hoppas finna ett nytt undermedel för att stoppa brottsligheten, på samma sätt som fingeravtryck en gång antogs vara.
Problemet med att använda de DNA-register som redan finns i vården är att dessa insamlats för helt andra syften än polisarbete och att denna nya användning bryter mot andemeningen i den rätt nyligen antagna biobankslagen, som skyddar prover mot användning utan direkt givet informerat samtycke.
Effekten av PKU-skandalen i Huddinge blev att många begärde att deras prover skulle förstöras, vilket hotade forskningen. Värre är att allmänhetens förtroende sveks och det är svårt att återupprätta. Det informerade samtycket till att lämna proverna innefattade inte denna nya användning. Läkarna verkar ha följt sina egna informella rutiner för samarbete med polisen, men deras uppfattning om ansvar stämde inte med Socialstyrelsens eller allmänhetens.
Just att samhällsdebatten kring DNA-tekniken är ny har vållat problemen. Många lämnar inte frivilligt prover, och det är svårt att förena tvång med de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige skrivit under. Därför är det etiskt rimligt att polisen nu har rätt att föra ett eget DNA-register med prover från brottslingar som dömts till minst två års fängelse. Där är det tydligt varför man är med, och DNA-proverna kan legitimt användas för brottsutredningar.
Att börja öppna register som upprättats för andra syften, för svåra brott (återstår att se var gränserna för brotten läggs) skulle kunna leda till att man gör DNA-provtagning till en obligatorisk del av läkarkontroller, vilket kan få effekten att folk håller sig undan dessa tjänster då läkares förväntade neutralitet mot medborgaren förändras.
Vad vi behöver nu är tydlighet och redovisningsbarhet. Tydlighet om vilka syften som de olika DNA-registren har, så att vi tryggt kan lämna ett informerat samtycke på goda grunder. Redovisningsbarhet så att ansvariga för regist-ren kan hållas ansvariga och verksamheten genomlysas för allmänheten.
Då finns ett förtroende för forskningen, sjukvården och polisens användning av DNA-register.