Fåglarnas flyttning, och själva förmågan att kunna flyga, har alltid fascinerat människor. Vart fåglarna tar vägen på vintern har forskare först i vår tid kunnat ge svar på. Ringmärkningen är en av de främsta informationskällorna.
En gång i världen var människor rätt säkra på att småfåglar kröp ner i sjöar och kärr när kylan kom. Även Carl von Linné var övertygad om att i varje fall svalor tillbringade vintern på sjöbottnen.
Men Linné anade nog andra möjligheter. Redan år 1757 anmärkte han att det mesta om fågelflyttningen var fördolt. "Till att utforska detta fordras, att våra efterkommande därpå använda mycken möda, flit och tid." Linné menade att "olika folk mångenstädes på jorden" borde ägna fåglarnas flyttning sin uppmärksamhet och "meddela den lärda världen sina iakttagelser".
En man "från den lärda världen", som tog Linné på orden, var den danske lektorn Hans Christian Mortensen i Viborg. Hans idé blev banbrytande och fick efterföljd i hela världen. Den 5 juni 1899 satte han en metallring om benet på en stare. Det blev "Viborg 1" som följdes av ytterligare 164 starar det året.
Mortensens uppmaning var att den som hittade en ringmärkt fågel skulle meddela honom fyndet, helst också skicka benet med ringen för att identifieringen skulle bli säker.
Hans Christian Mortensen blev en flitig ringmärkare men lär inte ha fått någon vidare uppmärksamhet under sina levnads dagar. I september år 1999 hedrades emellertid Mortensen med en serie frimärken i hemlandet med ladusvala, grågås, ejder och silvertärna som motiv.
Den svenska ringmärkningens högborg allt sedan år 1946 har varit Ottenby fågelstation men det började långt tidigare. Sveriges förste ringmärkare blev konservatorn Gustav Kihlén som år 1911 fick uppdrag av Naturhistoriska museet i Göteborg att märka fjällvråkar i Lappland.
De 76 fjällvråkar som märktes sommaren 1912 blev de första ringmärkta fåglarna i Sverige.
För en tonårig fågelskådare vid 60-talets början hägrade Ottenby, som av oss östgötar hölls före Falsterbo. Då fanns bara två fågelstationer. Vi var några få som från somrarna på Ölands södra udde tog med oss inspiration och lärdom hem till Tåkern. Där var fågelskådarkolonin under snabb tillväxt. Och självklart skulle vi öppna en fågelstation.
Glänås fågeltorn invigdes 1962. Vi bodde, ofta och gärna, utan vatten och el, i den lilla stugan under tornet, inte sällan ganska många. En fågelstation måste ha ringmärkningstillstånd. Vi inledde en tjatkampanj mot Sten Österlöf, den dåvarande chefen för ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska riksmuseet. Han var länge tveksam - till vår ålder bland annat -- men mjuknade vid ett personligt besök i Glänås 13 september 1964. Jag ingick i den entusiastiska övertalarskaran tillsammans med Göran Bergengren, Urban Ekstam, Johan Träff och Håkan Johansson. Utanför tornet noterades en svarttärna, en blå kärrhök och fyra svartsnäppor.
En vecka senare var saken klar: vi fick vår ringmärkningslicens som fågelstation och den var därmed etablerad.
Premiärdagen inföll 25 september, en först solig, senare igenmulen dag som blev disig men vindstilla. Det var perfekt för nätfångst. Fyra nya slöjnät kom upp i en hast och 20 minuter senare var första fågeln fast: en rödhake.
Senare på dagen anslöt Kent Person och Urban Ekstam. Vi beslöt att sätta nät i strandkanten och fångade under natten och tidiga morgonen fyra småsnäppor, fyra kärrsnäppor, tre större strandpipare och "sensationellt" nog även en dvärgbeckasin.
Den här första hösten blev 160 fåglar märkta. Året därpå, 1965, var stationens första hela verksamhetsår och den var då bemannad från 15 april till 1 november. I årsrapporten nämns pionjärerna, förutom de tidigare namnen, även Tommie Jonsson, Sverker Kärrsgård, Leif Lager, Stig Larsson, Frank Runtegen, Gebbe Björkman och Jan-Erik Gutsjö. Ringmärkningen steg till 5 353 fåg-lar av precis 100 arter.
Ringmärkning bygger på återfynd. Det första återfynd, som närmare omtalas av en Tåkernmärkt fågel, är en sävsångare. Den märktes vid sjön 28 augusti och hittades död vid flygplatsen i Nice 20 september. Vi antog att den tog sig till franska rivieran på egna vingar.