Fyndet är unikt. Bara två liknande fall är kända i landet. Viking Wedberg, arkeolog på Östra Götalands skogsvårdsstyrelse, lotsar oss över stock och sten i blockig terräng. Så pekar han och där i kanten på ett stort hygge reser sig en 2,5 meter hög kulle - som en jättestor myrstack.

- När jag hörde talas om den första gången trodde jag inte att det var sant, men när jag sedan fick se den blev jag helt begeistrad. Att hitta en sådan här fornlämning är mer värt än att gå på en järnåldersgrav. Det här är så mycket mer unikt.

Viking Wedberg visste dessutom vad det handlade om. Det var han som hittade den allra första oskattade historiska kolmilan utanför Malingsbo i Västmanland, den andra finns i Uppland.

Den 80-åriga granskogen runt omkring kolmilan i närheten av Kroksjön utanför Ulrika avverkade Sveaskog för ett par år sedan.

När även de granar som växte i kolmilan togs bort visade sig äldsta stubben vara 145 år. Viking Wedberg har räknat dess årsringar.

- Minst så gammal är kolmilan, men jag tror att den är betydligt äldre. Tyvärr har inte länsstyrelsen velat lägga 3 500 kronor på att åldersanalysera kolmilan, trots att den är så unik. Det skulle förvåna mig om det går att hitta fler i Östergötland, säger Viking Wedberg.

Han berättar att den här typen av resmilor, där stockarna restes på höjden, infördes av vallonerna i början av 1600-talet. Tidigare gjordes liggmilor, där veden travades i rektangulära staplar.

I handen håller han ett par svartnade kolbitar. Någon gång i mitten av 1800-talet skötte en kolare den här milan, men varför lämnades den med allt sitt värdefulla innehåll?

- Det finns en tradition som säger att om kolaren dog eller förolyckades vid arbetet med milan så skulle den lämnas ifred. Att låta bli att tömma den på sitt kol var ett sätt att hedra kolaren. Innehållet var mycket värt och ingen skulle sko sig på hans död.

Ingen vet om det var så i det här fallet. Viking Wedberg vill inte tro att Kroksjökolaren ska ha ramlat ned i milan och bränts till döds. Det vore en så grym död. Inne i en brinnande kolmila är det uppemot 600 grader varmt.

- Jag vill gärna få kontakt med personer i Ulrika som vet mer om varför kolmilan finns kvar och vad som kan ha hänt. Det vore mycket intressant, säger han med en undring om vad kyrkböckerna kan berätta.

Viking Wedberg leder skogs-vårdsstyrelsens inventeringar i projektet Skogen i historien och har låtit inventerare granska omgivningarna.

Någon kolarkoja eller andra spår efter kolaren i närheten av milan går inte att hitta. Men på en höjd cirka hundra meter bort syns en kolbotten, det vanliga spåret efter tömda kolmilor. Där finns också rester av en kolarkoja.

- Det var vanligt att en kolare fick sköta flera milor, så Kroksjökolaren kanske hade hand om den också och därför inte behövde någon koja här.

I mitten på 1800-talet var det fortfarande stor efterfrågan på träkol och Viking Wedberg håller för troligt att det som togs fram i Ulrikaskogarna såldes till Boxholms bruk som ligger drygt två mil bort.

Kolmilan är numera en regi-strerad fornlämning och som sådan får den inte tas bort, förändras eller förstöras. Av spåren att döma besöks den här ensliga platsen av älgar och på kolmilans nordsida har något djur försökt gräva sig ett gryt, men avstått. Fast att fyrfotingarna kan läsa de urblekta blågula banden som det står fornlämning på är väl inte troligt.

- Vi hade ett tag tankar på att låta Östgötaleden passera förbi här och då kunde en informationsskylt vara på sin plats. Men det är nog lika bra om den omdragningen inte blir av. Ved murknar snabbt men träkol som ligger skyddat kan klara sig i många hundra år, säger Viking Wedberg.