Ord kan vara farliga saker, så därför tog Jesus lärjungen Thomas avsides när han yppade tre hemliga ord, endast för honom. De andra lärjungarna undrade vad Jesus sagt. Thomas svarade "Om jag säger er ett av orden, som han sade till mig, skall ni ta stenar och kasta på mig, och en eld skall komma ut ur stenarna och de skall bränna er".

Dessa uppenbarligen livsfarliga ord letar den bibelkunnige förgäves efter i de kanoniska läggen. Inte ens spåren, episoden ovan, återfinns i Nya Testamentets fyra evangelier. Nej, beskrivningen återges endast i den länge fördolda, femte sanningen, evangeliet enligt Thomas.

Historien skrivs som bekant av segrarna. Hade inte biskop Irenaeus under senare delen av 100-talet e Kr så envetet pläderat för evangelierna enligt Markus, Matteus, Lukas och Johannes, och samtidigt hätskt motarbetat alla andra vittnesbörd om Jesus då hade historien, kristendomen och rentav vårt samhälle sett ganska annorlunda ut.

Thomasevangeliet är en av kristenhetens äldsta texter. Men länge, länge kände vi endast till det indirekt genom kyrkofädernas polemik och aggressiva förtal. Irenaeus och hans efterföljare, som lade grunden för kristenheten som vi känner den i dag, fördömde Thomasevangeliet som kätterskt. Alla nedteckningar förstördes. Thomas-evangeliet försvann för alltid.

Det var vad världen trodde. Men 1945 hittade sju egyptiska bönder en meterhög lerkruka med tretton papyrusböcker. Det var ett häpnadsväckande, mirakulöst fynd. Upptäckten i Nag Hammadi klassas som ett av världens viktigaste textfynd någonsin, i paritet med Döda Havsrullarna.

Papyrusböcker från Nag Hammadi innehåller 52 huvudsakligen så kallat gnostiska skrifter, nedtecknade på 300-talet. En av de mest intressanta, bäst bevarade och omtvistade texterna är just "Evangeliet enligt Thomas", som utkom i en ny, god svensk översättning för två år sedan av Bo Frid (och med upplysande kommentarer av Jesper Svartvik).

Trots att fynden gjordes för närmare 60 år sedan är förbluffande lite allmänt känt om Nag Hammadi utanför de invigdas krets. En av dem som gjort mest för att sprida kunskapen är den amerikanska religionshistorikern Elaine Pagels, vars prisbelönta bok "De gnostiska evangelierna" (1979) var ett första försök att popularisera fynden.

Tjugofem år senare återvänder hon nu till Thomasevangeliet i boken "Beyond Belief: the Secret Gospel of Thomas". Det är en mycket tankeväckande läsning, därtill ganska provokativ, åtminstone för den kanoniska traditionens försvarare.

Elaine Pagels hävdar att Thomasevangeliet är äldre än Johannesevangeliet (nedtecknad mellan 90 och 100 e Kr) och att det senare skrevs i polemik mot det i Johannes ögon hädiska Thomasevangeliet.

Vad var det som skrämde Johannes och kyrkofäderna? Vad är det som fortfarande utmanar den samtida kristenheten? Ofta har Thomasevangeliet, av bland andra förre biskopen i Göteborg Bertil Gärtner, avfärdats som gnostiskt, det vill säga som falskt och ovidkommande.

I korthet förmedlar Thomas insikten att vi alla kan finna kunskapen inom oss själva. Eftersom vi alla är Guds avbild, strålar ljuset inom oss alla - en tanke som långt senare skulle lysa upp judisk, och ännu senare, kristen mystik.

Hos Thomas är Jesus ingen inkarnerad Gud, inte Guds son, utan mer en vishetslärare i traditionen från Buddha (som gick på vattnet ett halvt millennium före Jesus).

I Thomasevangeliet säger Jesus: "När ni frambringar denne i er, skall denne, som ni har, rädda er. Om ni inte har denne i er, skall denne, som ni inte har i er, döda er."

Detta innebär faktiskt en smärre revolution. I Elaine Pagels tolkning blir därmed tron på Jesus, denna fundamentala kristna dogm, strängt taget ointressant. Och det gör i sin tur kyrkan överflödig.

Om vi alla bär sanningen inom oss själva varför söka den hos någon annan, och varför i all världen i en kyrka?

Thomasevangeliet knyter nära an till den välkända, kanoniska traditionen men skillnaderna är ändå betydande. Jesus ord återges i princip rakt upp och ned som en monolog, utan det sammanhållande, berättande och tolkande kitt som vi är vana vid från Nya testamentet. Och Thomas omtalar överhuvudtaget inte Jesu död och uppståndelse. Ingen påsk med andra ord.

När man parallelläser Johannes och Thomas evangelium slås man av många saker. Hos Johannes framstår Jesus som en despotisk, lättretlig magiker, ja rentav som en fanatisk sektledare, som kräver en skrämmande trosnit av anhängarna. Av lärjungarna är endast Thomas skeptisk, varför Johannes hånfullt kallar honom Tvivlaren.

I mina ögon framstår Thomas snarare som ett modernt, eftersträvansvärt exempel: en människa som hyser rimliga tvivel.

Hos Thomas är Jesus ingen undergörare. Han är betydligt mindre fördömande, mer filosofisk, mer avskalat poetisk och framför allt utmanande kryptisk. Utan förklaringar av Jesu ord, som hos Johannes, lämnas mycket åt läsarens fantasi, som i Thomasevangeliets inledande Jesusord: "Den som finner uttydningen av dessa ord, skall inte smaka döden".

Thomasevangeliet är en fascinerande läsning, god litteratur. Man behöver inte vara troende, eller tvivlande, för att uppskatta den prosaiska kraften i en passage som denna: "Jesus sade: Faderns rike liknar en man, som vill döda en storman. Han drog svärdet i sitt hem. Han stötte det i väggen för att veta att hans hand skulle vara stadig. Sedan dödade han stormannen."

Sådan lakonisk berättarstil blomstrade ett årtusende senare på Island.

Vilka är då de hemliga, bokstavligen brinnande orden som Jesus yppade till Thomas? Ingen vet. Thomas teg som muren.

Kanske sade han någonting i stil med Astrid Lindgrens "Jag ser ljuset"?

Jesper Svartvik nämner i sin textkommentar av Thomas-evangeliet en intressant, möjlig hänsyftning, till Jesaja 28:10. De tre livsfarliga orden skulle då syfta på det förvirrande "Abrakadabra, abrakadabra, lite här, lite där".

Ironi eller fullt allvar? Eller både och?

Böcker

"Thomasevangeliet" (översättning Bo Frid, kommentar Jesper Svartvik, Arcus förlag).

Elaine Pagels: Beyond Belief - the Secret Gospel of Thomas (Random House). Språk engelska.

Elaine Pagels "De gnostiska evangelierna" utkom på svenska 1981 och i nytryck 1998 (Wahlström & Widstrand).

Thomasevangeliet

Thomasevangeliet är en av kristenhetens äldsta skrifter, tillkommen senast 100 e Kr. Texten återfanns 1945 i Nag Hammadi, i en version skriven på koptiska cirka 350 e Kr. Originalet är sannolikt skrivet på grekiska.

Till skillnad från de fyra kanoniska evangelierna är Thomasevangeliet inte berättande och betydligt kortare.

Texten består av 114 Jesusord, huvudsakligen monologer, som exempelvis loggia 67: "Jesus sade: Den, som känner allt, samtidigt som han saknar sig själv, saknar hela platsen."

Thomasevangeliet är inte allmänt erkänt inom kyrkorna och finns inte med i Bibeln, däremot bland de så kallade apokryferna (det vill säga icke accepterade texter).