- Håll tyst, landshövdingen sover middag!Året var 1974 och Lihkören sjöng in våren på borggården för första gången. Men det började med en utskällning.
Om den episoden påminner dirigenten Hans Lundgren, när han introducerar 2003 års vårtalare Björn Eriksson, som sällan tar sig tid med tupplurar.
Men som gärna sjunger, i badrummet, och som förknippar våren med frihet, flärd, impulsivitet, optimism, förälskelse, nybryggt kaffe i trädgården. Och Lihkören förstås!
Den traditionella mösspåtagningen på yttre borggården följer mönstret. Men det är ovanligt mycket folk som njuter av vårvärme och vårsång.
Vintern rasat, Uti vår hage, Blommande sköna dagar, Sköna maj välkommen! Alla de kända melodierna finns förstås på repertoaren. Den stronga Lihkören kan man lita på.
Fortsatte sjunga
Men hur sann är anekdoten med Per Eckerbergs chaufför som öppnade fönstret på slottet och krävde att sångarna skulle tystna? Olle Rosin är den som vet. Han har nämligen varit med i alla år.
- Jodå, det stämmer, säger han. Men jag vill minnas att mannen kom ut för att skälla på oss.
- Och vad gjorde ni?
- Fortsatte sjunga.
Rosin kan inte låta bli. Det är minst lika roligt, lika medryckande, nu som då, försäkrar han.
Den nybildade Lihkören bestod av åtta-tio personer och ungefär lika många lyssnade. 30 år senare är det tusentals Linköpingsbor, unga och gamla, som firar vårens ankomst. Massor av mössor plockas fram på ett givet tecken.
Ständigt på väg
Björn Eriksson är uppknäppt och barhuvad. Precis som så många andra ägodelar finns hans gulnande studentmössa på sanering efter översvämningen på slottet för drygt fyra månader sedan.
- Just i dag börjar jag mitt åttonde år som landshövding av de nio utmätta.
Medan Johan Törne, vice kårordförande, talar om studenternas avslut på våren är Erikssons budskap: på väg. Så har det alltid varit och så lär det förbli. Sova får han göra sen. Precis som våren.