Sedan måste vi till Carina Kalmérs titlar lägga fönsterhantverkare, terapeut, bioodlare, trädgårdsentusiast och personalutvecklare. En hel del renovering alltså. Av såväl byggnader som människor. Enligt Carina är det inte så motsägelsefullt som det låter.

"Det är inte så stor skillnad på att renovera byggnader och på att renovera människor. Man letar efter möjligheter, fokuserar på det som är bra och bygger vidare på just det."

Vad gäller byggnader heter livsprojektet Bersbo lärarbostad. Det blev hennes 1996 och när kök och badrum väl fungerade flyttade hon in permanent tre år senare.

Åsbohönsen, nyss utsläppta fritt i trädgården efter instängdheten under vintern, skrockar kärvänligt omkring oss där vi klafsar omkring i vårleran för att titta på Carinas alla projekt. Hon har "100 000 idéer", många går i hamn, men inte riktigt alla.

Till dem i hamn hör biodlingen, keramikugnen, sand-och gräsklippsodlingen av grönsaker och perenner, den kompletta fönsterrenoveringsverkstaden, trädgårdens "finrum" bestående av ett 50 kvadratmeter stort perennland samt ett område med solitärer och den vedeldade badtunnan.

På gång är örtagården, terraseringen, stenpartiet, dammen med guldfiskar och stensättningen intill, omgärdad av spaljerade äpplen. Och en slags lekpark för vuxna barn, med ett jättestort rävspel bland annat.

Och så finns drömmar om att dra igång ugnen i den gamla bakstugan från 1700-talet ...

Hur sjutton ska man kunna göra denna kvinna och hennes trädgård rättvisa en grådaskig dag i början av april?

När Carina förenades med sin lärarbostad gjorde hon en slags miljöplan. Vad skulle hon få lov att göra med det här fina gamla sekelskifteshuset? Carina har en filosofi som är så vacker att den ska återges ordagrant: "Huset har stått här i 200 år. Det har potential att stå i 200 år till. Jag är inte ägare av det utan en tillfällig brukare, och därmed en väldigt liten del av dess historia."

Hon kan med andra ord inte bete sig hur som helst och skulle aldrig drömma om att ta in material som inte harmonierar med huset. Så ut åkte en stor del av 70-talsrenoveringen.

Under masoniten dolde sig vackra dörrar. Lacken på golven togs bort så att träet kunde andas. Plastfärger och plasttapeter åkte ut, ersattes av lumppapp och målades med emulsionsfärg (limfärg förstärkt med linolja). Gull- fiberisolering ratades till förmån för träull som kan torka upp efter att ha blivit fuktig. Naturligtvis renoverades fönstren också. Innerglasen byttes mot "energiglas" för att öka isoleringen, medan de munblåsta glasen i ytterfönstren, "husets ögon", förstås sitter kvar.

Carina har gjort nästan allting själv och det handlar om en budgetrenovering. Det går ofta att restaurera billigare än vad folk har för sig. Nästan allt material går att köpa begagnat.

Säger kvinnan som i nästa andetag fäller kommentaren: "Jag begriper inte hur en enda människa kan leva utan en bandsåg. Jag sålde min en gång, men fick abstinens direkt."

Kan själv alltså. Jag känner mig inte så lite jamsig när jag ger luft åt min avsmak för avloppsrensning. "Äsch, jag är kloakdykare både här och hos singeltjejkompisar."

Denna inställning i kombination med många hantverkskontakter har legat till grund för projektet i Bersbo. Men hon har också tvingats lära sig att be människor om hjälp. Och de arbetsvilliga vännerna har funnits där. Tillsammans med ett stort tålamod når man målen, även om det blir senare än förr.

För det har inte varit en enkel resa. Carina lider av för stor rörlighet i sina leder, får ständiga inflammationer, är stelopererad i ryggen och har ständig värk. Det vill hon inte göra någon stor affär av. Men det är också svårt att bortse ifrån.

Det var just för att lära sig leva med den egna värken som hon gick den kände personlighetsutvecklaren Lars-Eric Uneståhls utbildning i mental träning, då, när kroppen sa ifrån och fönsterhantverkeriet (bland annat prisat i Gamla Linköping) blev för tungt. Nu senast har hon arbetat med det arbetsmarknadspolitiska projektet Trappan i Åtvidaberg där långtidsarbetslösa fått stöttning och hjälp att gå vidare. "Ett fantastiskt arbete."

Vad skulle hon göra i en tvåa i Åtvidaberg? Jo, ha ont ihop med teven och identifiera sig med sin sjukdom. Nu bor hon här i stället, och identifierar sig med den restarbetsförmåga som hon trots allt har.

Carina arbetar i perioder, måste vila, blir inlagd, men är snart ute på banan igen. Framöver vill hon gärna specialisera sig och läsa vidare inom terapiyrket. Att arbeta med människor som inte ligger i gräddfilen lockar henne.

Kanske skulle man satsa på utbrända medelålders kvinnor, spekulerar hon med ett beklämt skratt. Det är ju en outtömlig källa, som samhället ser ut i dag.

Lärarbostaden blir aldrig färdig. Det blir inte gamla hus. Och ibland blir hon oerhört trött på sin egen "fundamentalism" som gör att hon inte väljer den enklaste vägen vid renoverandet.

Det borde hon inte bli.

Den enklaste vägen är plastfärger -- och förtidspension.

Och då är hon inte Carina Kalmér längre. Hon som har sina händer som arbetsredskap, som avskyr att ha tråkigt och som tror att det som är roligt -- det är också meningen.