De som förnekar klimathotet fortsätter att sprida sina irrläror. Ingenjörsvetenskapsakademins Lars Bern kallar klimatforskningen en pseudovetenskap (SvD 18/11). I Corren skriver Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori, att klimatforskningen bygger på lögner och politik (28/6).
De som förnekar klimathotet fortsätter att sprida sina irrläror. Ingenjörsvetenskapsakademins Lars Bern kallar klimatforskningen en pseudovetenskap (SvD 18/11). I Corren skriver Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori, att klimatforskningen bygger på lögner och politik (28/6).
Ofta noterar jag tre saker när klimathotet förnekas.
Det är män som tar till orda, ofta i övre medelåldern eller äldre.
De är sällan geologer, meteorologer, glaciologer - kort sagt, de är inte experter på just klimatet.
De försöker skadskjuta en helhet av kunskap - klimatforskningen - som byggts upp av tusentals forskare över decennier genom att ta sikte på enskildheter.
Det gör att klimatforskningens förnekare har mycket gemensamt med konspirationsteoretiker. De avstår från att presentera en egen förklaringsmodell av varför jordens medeltemperatur stiger. De nöjer sig med misstänkliggöranden.
Men hur sannolikt är det vanligt förekommande påståendet att den internationella klimatpanelen IPCC manipuleras av politikerna? IPCC är ett FN-organ och har som syfte att ta fram ett objektivt kunskapsmaterial om klimatet utifrån vilket jordens länder kan agera. Alla FN-medlemmar kan delta i processen; att granska, värdera och sammanställa forskningsresultaten.
Hur troligt är det att alla dessa stater skulle ha en dold överenskommelse att manipulera sanningen? Vad skulle syftet vara? Det finns inte några uppenbara vinnare på klimathotet.
Det är tyvärr omöjligt att i korthet visa hur hög klimatforskningens trovärdighet är. Men grundteserna är fullt begripliga för de flesta.
1. Den globala temperaturen stiger.
2. Mängden koldioxid i atmosfären har ökat på grund av mänsklighetens bilar och industrier.
3. Att 1 till stor del beror på 2 är mycket sannolikt.
Den svenske Nobelpristagaren Svante Arrhenius gjorde redan 1896 beräkningar av hur jordens temperatur skulle påverkas av en ökad mängd koldioxid i atmosfären. Han kom fram till att en fördubbling av koldioxiden skulle ge en temperaturhöjning på drygt 5 grader. Det stämmer ganska väl överens med dagens beräkningar och med de temperaturer och koldioxidnivåer vi ser i dag.
Kritikerna vägrar att se den uppenbara hållbarheten i detta resonemang. I stället fokuserar de på enstaka osäkerheter, avvikelser i mätresultaten eller metodologiska problem. I många fall saknar deras invändningar relevans. I andra bygger de på uppenbara, kanske medvetna, misstolkningar.
Vad driver dessa medelålders män? Jag kan inte bli fri från känslan att det rör sig om en oförmåga att ompröva den egna världsbilden.