Det är talande att Birgitta Ohlsson jämför Christer Fuglesang med månlandningen 1969. Rymdfarten står och stampar. Allmänhetens entusiasm försvann när man inte kunde få praktiskt bruk för rymdfarten.

Raketpionjären Wernher von Braun sade att vi först borde bygga rymdstationer i omloppsbana för att sänka priset för att lyfta saker ur atmosfären och ta varaktiga steg ut i solsystemet. I stället satsade man på att komma till månen direkt, utan att utveckla infrastrukturen för hållbar rymdfart.

Fortfarande tänker man som under rymdkapplöpningens dagar - där rymden är en plats för rymdstyrelser, stor­företag, flaggviftning och machomän av "det rätta virket". Och som kostar pengar utan konkret nytta.

Fuglesangs resa var ett PR-projekt. Att skicka upp någon som gäst hos NASA eller ryssarna klarar många, det är svårare att tänka smart för att bli kvar i rymden.

Den liberala visionen är en rymdfart som satsar på nödvändig infrastruktur, hållbara affärsmodeller och praktiska användningar. Den ger de små innovativa företagen som tillverkar mikrosatelliter, utvecklar satellitanalys, ordnar rymdturism och tar rymden från sensation till vardag.

I stället för stora projekt satsar man på pristävlingar. Dessa ger utrymme för många misslyckanden. Fler företag och organisationer engageras, och de måste visa resultat för att vinna.

Rymdäventyret börjar när allmänheten tar över rymden, och ser möjligheten att förverkliga sina egna drömmar där. Annars kommer rymden att försvinna lika snabbt ur allmänhetens medvetande som den kom.

Waldemar Ingdahl

vd för tankesmedjan Eudoxa