Är det rätt att personer som bor i gruppbostad ska leva under existensminimum? Är det rimligt att den som har en inkomst på 6 000 kronor har en hyra på 8 000?

I en landsomfattande enkät som Riksföreningen Autism genomfört kan vi med fasa konstatera att det är vanligt att närstående skjuter till mellan 1 500 och 3 000 kronor per månad för att den boende ska ha råd med mat, kläder och medicin. Den som inte har någon privat välgörare hänvisas till socialbidrag.

Till råga på allt får personer i LSS-bostäder betala mer i hyra än vad gemene man gör för motsvarande bostäder på den reguljära bostadsmarknaden. Det finns fall då hyran för gruppbostäder är 40 procent högre än för motsvarande bostäder i samma område. Det beror på att kommunerna väljer att inkludera värdet av att ha personal, gemensamma utrymmen och hjälpmedel i bostaden. Genom den här tillämpningen av bruksvärdesprincipen lyckas man ta betalt för det som kommunen enligt lagen ska tillhandahålla kostnadsfritt.

Välvilliga politiker föreslår höjda sjukersättningar eller höjda ersättningar i bostadstillägget. Det är givetvis välkommet, men löser inte problemet. Grundproblemet är nämligen att insatser som beviljats enligt LSS jämställs med hyresavtal. Det kan låta bra men tillämpningen har blivit minst sagt olycklig. Hyresavtal utgår från att hyresgästen fullt ut disponerar sin lägenhet. Så är det sällan för den som bor i gruppbostad. Man har inte någon besittningsrätt och disponerar inte heller lägenheten fritt. Personal har fri tillgång till lägenheten alla tider på dygnet och det finns oftast begränsningar när det gäller besök i lägenheten. Vem skulle acceptera sådana hyresvillkor?

Personer med funktionsnedsättning ska inte ha merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning - det är en grundmurad handikappolitisk princip i Sverige. Kommunernas tillämpning strider mot den principen. Likaså strider den mot LSS´ bestämmelser om att det är förbjudet att ta ut avgift för personal och omvårdnad som ges inom ramen för lagen. I LSS stadgas också att den enskilde alltid ska ha kvar tillräckliga medel för personliga behov efter att ha betalt för boendet.

Kommunernas tillämpning innebär att de åsidosätter LSS och de handikappolitiska målen. Som en följd kastas de som behöver mest hjälp i samhället in i ekonomisk misär.

Vi får ständigt in nya exempel från hela landet där förtvivlade närstående förklarar att de inte längre har råd att finansiera sin anhöriges LSS-bostad. Vi kräver att den sittande LSS-kommittén föreslår åtgärder som återställer principen om att man inte ska ha merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning och att personer med funktionsnedsättning garanteras tillräckliga medel för sina personliga behov när boendet är betalt. Personer i Sverige ska inte behöva leva under existensminimum till följd av att de har en funktionsnedsättning.

Eva Nordin-Olson

Riksföreningen Autism, RFA

Anna-Lena Krook

Riksförbundet FUB - För Barn, Ungdomar och Vuxna med utvecklingsstörning FUB

Lena Nordqvist

Riksförbundet Insolvens